Jag vill börja det här inlägget med ett tack! Ett tack riktat till det utvidgade kollegie som finns ute i på nätet. I bloggar, poddar, forum och grupper. Genom tweets, delningar och uppdateringar. På min blogg Specialpedagogisk kompetens publicerade jag mitt första inlägg för sådär 1,5 år sedan – nervös och pirrig, som jag fortfarande kan känna mig.
Mitt mål var aldrig mer än att bara sätta mina specialpedagogiska tankar på pränt, men det har gett och ger mig mer tillbaka än vad jag kunnat ana. Mina tankar får nötas och det gör att de hela tiden måste förändras. Något som i sin tur leder till nya tankar och idéer, och nya ord att sätta på pränt. Tyvärr är tid ibland en bristvara i livet och uppdateringarna här på bloggen hinns inte alltid med. Så ännu en gång…tack till er som tålmodigt följer denna blogg! 🙂 Nu över till detta blogginlägg – med fokus på elevhälsa…
Vid det här laget känner de allra flest som arbetar i skolan till att elevhälsouppdraget handlar om att arbeta främst förebyggande och främjande. Kunskap om det ömsesidiga sambandet mellan hälsa och lärande har säkert inte undgått särskilt många. Just nu, när det är tid för våra skolor att starta igång efter sommaren, är det även dags att med nya tag forma det kommande läsåret. Just innan sommaren läste jag ett flertal bloggar och inlägg med fokus på att det då var tid, att använda innevarande läsårs erfarenheter för att reflektera, utvärdera och forma en struktur för kommande läsår. Och när vi nu är här och säger “hej och välkommen” till det nya läsåret startar även utmaningen; att se till att våra planer och visioner omvandlas till verklighet och vardag. Det handlar inte minst om att förverkliga skollagens skrivelse om att arbeta främst förebyggande och främjande.
Främjande arbete med fokus på hälsa lärande och utveckling kan inte boxas in till ett arbete som görs vid sidan av allt annat arbete. Det ska genomsyra hela skolans arbete. Men faktum är att inte heller det räcker. Det måste vara mer än bara en idé eller ett synsätt. Det måste också synas i praktiken, i vardagsarbetet och generera resultat. Och det är kanske här vi kommer till den stora utmaningen; att hålla fast vid det som är vår plan hela vägen och inte låta den pedagogiska vardagens alla göranden få oss att förlora målet.
I antologin Elevhälsa under utveckling skriver författarna fram ett antal framgångsstrategier för elevhälsans främjande och förebyggande arbete och i samband med det beskrivs följande i boken:
”Det var intressant att se att på de skolor som hade hunnit utveckla sitt elevhälsoarbete mer så hade ett ömsesidigt förtroende mellan de olika personalgrupperna vuxit fram. De lyckades också med synvändan att skolproblem blev skolans problem och inte ett elevproblem som tidigare. Förklaringen till problemen förlades inte längre hos barnet självt.”
Om vi stannar upp här lite och funderar kring vad som verkligen sägs, så kan vi få syn på något mycket intressant. Hur det utvecklade elevhälsoarbetet, med ett tydligt främjande och förebyggande fokus, förändrar vår syn på var problem uppstår. Från att förklaringen av svårigheter förlades hos barnet till att det sågs som ett skolproblem. De åtgärdande insatserna på individnivå förflyttades till fokus på lärmiljö. Synvändan var inte det förändrade elevhälsoarbetet i sig, utan synvändan kom som ett resultat av ett förändrat elevhälsoarbete.
Vi kan inte stirra oss blinda på att “inte längre arbeta åtgärdande”. Vinsterna är större och med fler dimensioner än att vi ska sluta göra något. De är istället början på något – det resulterar i ett förändrat synsätt, en fullständig omvälvning i vårt sätt att tänka om och förstå skolsvårigheter. Det främjande och förebyggande arbetet blir ett medel för oss att nå det målet. Men återigen, för att lyckas behöver vi verktyg som stöd och verktyg som också synliggör vad vi gör när vi inte lyckas fullfölja förskjutningen mot ett mer främjande och förebyggande arbete.
För en tid sedan läste jag om den så kallade prioriteringsmodellen eller prioriteringsmatrisen. Den sägs från början ha uppfunnits av president Eisenhower, som en hjälp för att synliggöra en övergripande bild av vilka beslutsfattande som behövde göras. Matrisen har sedan använts i olika sammanhang som stöd för att skapa balans i olika slags göranden. Eftersom delar av hur vi agerar när det kommer till våra prioriteringar och handlanden faktiskt kan kännas igen i allt vardagligt arbete, förde matrisen mina tankar till skola och skolans elevhälsoarbete. Och hur den skulle kunna bli ett verktyg för att få syn på vad vi gör men också för att få syn på vad vi behöver göra annorlunda och förändra.
Modellen bygger på fyra faser och utgår ifrån parametrarna bråttom och viktigt.
- I den första ruta A – bråttom och viktigt – finns sådant som behöver göras akut eller så fort som möjligt.
- Ruta B – viktigt men mindre bråttom – inkluderar allt som behöver göras men som inte är lika urakut i förhållande till tid.
- I matrisens ruta C – bråttom men mindre viktigt – samlas sådant som vi gör för vi upplever att det är bråttom men i själva verket mindre viktigt.
- I matrisens sista ruta D – mindre viktigt och mindre bråttom – inbegrips sysslor som kan göras när som helst.
Matrisen kan användas som ett verktyg för att synliggöra hur vårt arbete fördelas och vad som prioriteras. För skolans elevhälsa, i den specialpedagogiska rollen och uppdraget, i skolans pedagogiska arbete, för att synliggöra verksamhetskultur. När området är kartlagt och klargjort behöver såklart resultatet analyseras. För att analysera varför vi gör som vi gör när det kommer till elevhälsoarbete behöver vi fördjupa förståelsen av innebörden i det vi gör i matrisens olika fält.
Det som hamnat i ruta A handlar alltså om sådant som omedelbart måste tas tag i och som upplevs inte kan vänta. Men risken är att vi upplever krisläge när det inte behöver vara det. Vi tror att det som sker kräver direkt åtgärd. Det leder till att det vi gör går fort, men det gör också att det riskerar att gå fel. I den här rutan finns inte tid att stämma av, att samarbeta och tänka tillsammans, vilket leder till ett sämre resultat, lägre kvalitet och vi agerar utan att först tänka. Att minska arbetet i ruta A kräver nya mer effektiva strukturer, metoder och arbetssätt.
Frågor att reflektera kring: vad definieras i verksamheten som akut? Finns det olika upplevelser och bilder av när en situation är det? Vem eller vad avgör när en situation är akut eller krävs att hamna i ruta A? Finns det mönster eller samband kopplat till göranden i denna första ruta? Vilka situationer leder till ageranden här? Hur påverkar det organisationers/elevhälsans olika professioners förmåga att ligga steget före, att arbeta främst förebyggande och främjande? Vad är den största faktorn eller orsaken till att aktiviteter, händelser hamnar i ruta A?
Det vi gör i ruta B sker utifrån att det finns en tydlig struktur, här finns systematiskt arbete med tid för samarbete, utvärdering och avstämningar. Tid finns avsatt för uppgiften och göranden återkommer regelbundet över tid, det vi gör sker kontrollerat, med förutsägbarhet och håller en hög kvalitet. Det här är ett önskat läge att sträva efter.
Frågor att reflektera kring: vilka strukturer har vi på skolan som möjliggör ett främjande och förebyggande elevhälsoarbete? I vad och hur finns synlig förutsägbarhet och kontinuitet? Återfinns möjligheter till samverkan och samarbete regelbundet och systematiskt? Vad/vilka aktiviteter i ruta A kan förflyttas till ruta B? Vilka kan det inte, och i så fall varför?
I ruta C ägnar vi oss åt att jobba fort, agera snabbt på sådant som egentligen är störande moment eller som leder till avbrott. I elevhälsoarbetet kan det handla om ensamarbete och överlämnat ansvar. Här finns sådant som ansvar behöver fördelas kring eller sådant som kanske kan göras gemensamt. För att förändra göranden i den här rutan behöver tillsammans arbeten komma till stånd och förståelse för gemensamt ansvar utvecklas.
Frågor att reflektera kring: hur ser fördelningen av ansvar ut? Är elevhälsans arbete gemensamt på skolan i ansvar och uppgifter? Finns risk för uppdelat ansvar, med överlämnande av göranden? Hur ser skolan i stort på elevhälsans uppdrag? Behövs en justering till en högre grad av tillsammansarbete?
I fält D återfinns göranden som varken är viktiga eller som det är bråttom att utföra och det vi gör här leder oss inte till något direkt mål. Här går det att förändra för att kunna arbeta mer målmedvetet.
Frågor att reflektera kring: är elevhälsans mål tydligt formulerat? Vilar handlande på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund? Utgår det vi gör från våra styrdokument och vägleds vi av skrivningarna i dem? Finns kunskap om mål och syfte med arbetet? Hur och utifrån vad vägleds skolans elevhälsoarbete? Finns kunskap och förståelse om tankarna och teorierna bakom styrdokumentens skrivelser?
Vi måste alltså arbeta aktivt för forma hela skolans kultur OCH struktur på ett sätt som möjliggör att ligga steget före i både tanke och görande. För att möjliggöra det måste det finnas vissa ledstänger som så att säga hjälper oss att hålla skolans elevhälsoarbete på den salutogena banan. Ett stöd som hjälper oss att undvika onödiga dikeskörningar och som så lätt kan få oss att främst arbeta åtgärdande och inte i första hand främjande och byggande.
Här kommer några länkar till tidigare blogginlägg om EHM – elevhälsomötet – en förebyggande, främjande och lärande modell.
EHM: Elevhälsomötet – att både tänka och göra nytt
EHM: Elevhälsomötet – vad, hur och varför?
EHM: Elevhälsomötet – vi kallar det modell
Glöm inte att prenumerera på inlägg om du vill få ett mail när bloggen uppdateras….
//Ida