Då var det dags för mig att ta steget och lägga ut mitt första blogginlägg. Det bloggen heter – specialpedagogisk kompetens – det kommer även mina inlägg att handla om. Och om allt annat som har med det specialpedagogiska vardagslivet att göra.

Att hålla den specialpedagogiska fanan högt, att den kompetens som är kopplad till uppdraget verkligen blir använd på ett effektiv sätt. Det tänkte jag börja att reflektera lite om i detta allra första inlägg.

Från sagt till gjort

“Så här går du ner fem kilo på två veckor” eller “Så här når du toppform på fem veckor” – inte helt ovanliga tidningsrubriker. Bakom rubrikerna finns artiklar med tips på hur jag ska göra för att lyckas med mitt mål att gå ner i vikt eller komma i form. Problemet är bara att hur många sådana artiklar jag än läser, hur mycket jag än tror på det jag läser så kommer jag nå mina mål först när jag lyckas med att gå från sagt till gjort. Jag vet alltså hur jag ska göra, vad jag ska göra och varför jag vill göra förändringen. Men ändå, just där, i distansen mellan nuläge och önskat läge, buggar det så lätt. Så är det iallafall för mig; jag vet att jag rent teoretiskt säkert kan lyckas, jag har ett mål och jag har också ett hum vad jag skulle behöva göra för att ta mig dit – ändå fixar jag det inte. En kompis till mig tipsade mig, när jag beklagade mig över mig själv; “Ta hjälp av en PT – du måste såklart fortfarande göra jobbet själv, slita hårdare än vad du kanske ens planerat. Men du kommer ta dig dit du vill, för din tränare kommer att handleda dig och ge dig vägledning, utarbeta en personlig plan, ge dig inspiration när du tvivlar, motivation när du vill ge upp. Stötta dig i att hålla ditt mål vid liv och framför allt göra dig uppmärksam på de förändringar och den utvecklingen som sker på vägen, under resans gång!”

Specialpedagogen som tränare

Så vad har träning och skola gemensamt?  För att lyckas med ett förändringsarbete behövas vägledning, inspiration, handledning och motivation. På gymmet finns den personliga tränaren och skolans motsvarighet skulle jag vilja påstå är specialpedagogen. Den som hjälper skolan att ta sig dit den vill, den som kan handleda och ge vägledning, utarbeta personlig planer, ge inspiration och arbeta med motivation. Den som ser till att ingen ger upp, håller mål vid liv och uppmärksammar förändring och utvecklingen som sker på vägen. Den största skillnaden är att en specialpedagog inte bara arbetar med individen. Som specialpedagog är det i gruppen men framförallt på skol- och organisationsnivå som “träningen” ger störst effekt.

Framgångsrikt förändringsarbete

Alla skolor präglas av sin egna kultur – de rådande normer som finns på skolan, det förhärskande sättet att tänka om elever, om undervisning, om lärande och så vidare. Skolforskning visar att den kultur som kännetecknar framgångsrika skolor skiljer sig från den som är typisk för mindre framgångsrika skolor. En skola där det sker samarbete med fokus på undervisningen, där det finns höga förväntningar på eleverna, där det görs anpassningar i undervisningen och där det finns ett lärarledarskap i klassrummet – den skolan har oftare högre studieresultat. Mindre framgångsrika skolor däremot, präglas av individuellt lärararbetet, självgrupperat arbete och uppfattningen att skolans resultatet beror på eller är avhängigt av elevunderlaget.

Parallellen, eller liknelsen, om specialpedagogen som skolans PT kan kanske verka långsökt här. Men om vi utgår från idén; “alla skolor kan förbättras”, lutar oss mot forskning som säger vad som är framgångsrikt lärande och vad som kan ta en skola från att vara mindre framgångsrik till att bli mer framgångsrik. Då förstår vi också att om skolan har en egen personlig tränare som finns som stöd i arbetet ökar förutsättningarna att lyckas.Tränaren kan rikta fokus på skolans möjliga och potentiella utvecklingskraft på sikt, med skolans problem och svagheter som drivkraft. Uppmärksammar störningar och ser dem som signaler för att förändringar behöver göras. Inger mod för att se misslyckanden i vardagsarbetet som möjlighet till värdefulla lärdomar. Med det är inte tränaren som ska göra jobbet, det är medarbetarna på skolan som är huvudaktörer i förändringsarbetet. Det handlar om att bli bättre genom att lära sig mer om lärande och undervisning utifrån frågor som uppstår i vardagen.

Samtal som träning

Regelbundna och strukturerade samtal om det som sker i vardagen, är basövningar för skolförbättring. För att lyckas få till denna träning behöver tränaren:

• Ha en aktiv del i att förändra skolans organisation så att lärande samtal blir en del av skolvardagen.
• Kunna inducera kraft för att hålla igång samtalen om lärandet över tid – även när motståndet är som störst.
• Ta stöd i samtalsramar eller modeller som bidrar till att en lärandeprocess sker 1) vid varje träningspass 2) på lång sikt.

Det är värt allt arbete; eftersom det är genom kollegiala samtal de första stegen mot nya normer, perspektiv och förhållningssätt tar sin början. Det kommer ta tid, men genom att skolans tränare synliggör progression; förändringar och utveckling, ökar kraften att vilja och orka fortsätta framåt. Inte lätt, men med en engagerad personlig tränare, som har kunskap om utveckling, så kommer även det som inte är lätt att kunna förflyttas från sagt till gjort.

Referens

Jarl, M., Blossing, U. & Andersson, K. (2017). Att organisera för skolframgång: strategier för en likvärdig skola. (Första upplagan). [Stockholm]: Natur & Kultur.

Scherp, H. (2013). Lärandebaserad skolutveckling: lärglädjens förutsättningar, förverkligande och resultat. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.