Det här inlägget handlar om förflyttning från botten till toppen. En process som för det mesta är kopplad till positiva tankar om utveckling, framåt och uppåt. Så som vi vill tänka om skola, skolutveckling och utveckling av elevhälsoarbetet. Men det finns vissa förflyttningar från botten till toppen som behöver hejdas…

Jag kan inte sluta att använda mig av och laborera med bilden av de två trianglarna som tagits fram av Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Skolverket som belyser följderna av en tillgänglig lärmiljö. Eller konsekvenserna av det motsatta. Bilden är ett oerhört viktigt och ett effektivt visuellt stöd i det vardagliga arbetet. Här tänker jag använda mig av bilden, lite omarbetat, för att belysa en slags mönster vi ofta jobbar utifrån.

Invanda mönster

Det här är ett mönster som berör och innehåller många olika nivåer och dimensioner och här finns inte några enkla förklaringar. Det här är komplext och innehåller delar som är svåra, det är därför vi så lätt tar till gamla invanda mönster i tanke och handling. Det jag pratar om här är hur vi alltför ofta tar oss till toppen alltför fort. Nu pratar jag om toppen på pyramiden av de tre nivåerna tillgänglig lärmiljö, extra anpassningar och särskilt stöd. Vi går från ordinarie undervisning till särskilt stöd i ett enda långt icke-undersökande, icke-lärmiljöorienterat eller icke-analyserat kliv. Det är som om det inte finns något där emellan. Vi arbetar antingen på botten av triangeln, men när det inte fungerar där längre tar vi snabbhissen upp till toppen.

Det betyder att vi stänger av och väljer bort en enorm arsenal av möjliga handlingsvägar. Vi använder och framförallt så utnyttjar vi inte möjligheten att stanna på olika plan eller ta hänsyn till olika nivåer. Konsekvensen i vardagen blir att när det fungerar i den ordinarie undervisningen så kör vi på och är glada för det. Men när det uppstår svårigheter eller om vi lägger märke till att något inte fungera tillfredställande – ja, då tar vi till den enda lösningen vi tror finns; att utreda elevens stödbehov och utarbeta åtgärder inom ramen för särskilt stöd. Vi arbetar med två ytterligheter kan man säga.  Men det som den ordinarie undervisningen och särskilt stöd ändå har gemensamt är att vi bemästrar det. Nu syftar jag inte till innehåll, utan till struktur, förutsägbarhet och kontroll. I både dessa poler finns tydlig arbetsfördelning, vi vet vem som gör vad och när – men framförallt, här görs det något. Våra styrdokument, perspektiv och traditioner har sett till att det ser ut så och de har också bidraget till hur vi ser på och tror att vi bäst löser svårigheter.

Fylla frirum

Där det här tänket och sättet att arbeta dominerar förväntas också att elevhälsans främsta uppgift är att arbeta med särskilt stöd. Elevhälsan blir utifrån det här mönstret en instans som kopplas in när arbetet har nått toppen. Det betyder inte att det arbetet inte är viktigt eller att det inte utförs bra, problemet uppstår när det är det enda arbetet elevhälsans kompetenser utför. Eftersom det inte har organiserats fram en tydlig struktur eller fungerande rutiner kring det frirum som finns mellan ordinarie undervisning och särskilt stöd famlar vi. Skola och elevhälsa kanske vill arbeta som  föreskrivs: ”främst förebyggande och främjande”.  Men vad det betyder i form av bemästring är det ingen som vet och vi faller för att tillgodose behov på ett sätt som vi bemästrar – utreda och åtgärda. Väl medveten om att det inte ser ut så här på alla skolor, och att beskrivningen kan uppfattas aningens tillspetsad, behöver vi börja tänka tillsammans på hur vi kan fylla frirummet med sådant som gör att vi kan stanna upp och börja samverka. Som får oss att arbeta för att förändra för fler och anpassa skolan efter eleverna och inte tvärtom.

Bemästringskonst

Varför det blir så här, varför vi arbetar i stora kliv och varför vi så ofta väljer att ta det, istället för att förflytta oss framåt i små och kanske med mer försiktiga kliv är inget som låter sig svaras enkelt på. Men en del skulle kunna vara det jag nämnt tidigare – bemästringskonst. Vi bemästrar det främjande och förebyggande arbetet retoriskt, men eftersom det är en utmaning att omsätta arbetet till praktik lyckas vi inte alltid hela vägen. Här tänker jag praktik i förhållande till rutiner, former och innehåll, vi behöver veta vad vi har att arbeta med, ledstänger som gör oss trygga och som tydliggör vad, när och hur. Så länge vi inte har svaret på frågorna kommer vi att kliva stort före smått för vi har inte några stenar att sätta ner fötterna på eller att stanna på. Inte heller att vända på för att gå tillbaka. Om elevhälsoarbete ska handla om helheter och inte bara delar som innehåller åtgärdande arbete måste vi börja med att stanna upp och lyfta blicken, förstå nya perspektiv och utarbeta nytt strategiskt arbetssätt.

Vad vi måste komma ihåg är att för att lyckas med en förändring på riktigt, då måste vi göra mer än bara justeringar av rutiner. Vi tror då att vi har förändrat något, men vad vi gör är att vi fortfarande tänker på samma gamla sätt, vi resonerar och tänker om lösningar på problem på samma sätt som innan. Vi ser fortfarande vägen framåt utifrån samma metoder som tidigare. Förändring däremot som leder till nya sätt att tänka om problem och lösningar kräver nya insikter, nya tankemönster och nya beskrivningar av verklighet. Här måste vi ifrågasätta hela systemet.

Analysera mera

En bred bas i vår triangel skapas genom att vi arbetar för en mer tillgänglig lärmiljö – det tror jag att vi alla är överens om. Men om det arbetet ska bli ett arbete som förändrar i grunden måste vi ta oss tid att skapa:

• Nya beskrivningar
• Nya tankemönster
• Nya insikter

Vad behöver vi göra för lyckas med det? Säkert massor av olika saker. Men något vi slarvar med i skolan, som vi inte avsätter tillräckligt med tid för och prioriterar är att; analysera. I arbetsrutinerna för att utreda en elevs behov av stöd arbetar vi med att först kartlägga för att sedan genomför en pedagogisk bedömning, en bedömning som grundar på en analys av beskrivningen. Om vi flyttar ner det här sättet att arbeta och tar oss tid att kartlägga och analysera långt innan problem uppstår kan vi undvika att faktiskt hamna där – det vill säga i problem. Nya tankar och nya insikter om det vi redan gör som fungerar kan få det att fungera ännu bättre.  Genom att analyser det vi gör inom ramen av triangelns först tredjedel kan vi också förstå vad det är vi gör, men också vilka behov vi kan tillgodose och samverka kring i tidigt skede. Vi kan få syn på,  på denna nivå, hur vi på ett främjande och förebyggande sätt kan arbete tillsammans, elevhälsans professioner och övrig personal  för att höja vår kapacitet för en tillgänglig lärmiljö.

Från botten till toppen är något vi lyckas med på riktig när vi slutar göra det i tillgänglighetstrianglarna – från ordinarie undervisning till särskilt stöd, och istället försöker tänka nytt om systemet.

/Ida N

Referenser

Ahrenfelt, Bo (2002). Förändring som tillstånd att leda förändrings- och utvecklingsarbete i företag och organisationer. Enskede: TPB

Öquist, Oscar (2013). Den seende läraren: Systemteori för skolbruk. Didaktikcentrum