Jag har i tidigare inlägg skrivit om bemästringskonst och tänkte i det här inlägget resonera vidare om just detta. Och om vilken roll den kan spela i förändringsarbete och för det specialpedagogiska uppdraget.

Både i pedagogiskt och specialpedagogiskt arbete finns en tendens att vi fokuserar på och ägnar tid åt att tala om och arbeta med sådant vi inte kan påverka. Eller om sådant vi upplever att vi inte kan påverka. Det finns alltså både en omedveten och medveten koncentration i vårt arbete som handlar om det som är eller vi anser vara utom vår förmåga att kunna förändra. I den medvetna delen, när vi trots att vi vet om att vi inte kan styra eller bemästra en situation ändå ägnar kraft och handling till att förändra den kan ju låta som ren galenskap. Men det är det inte, det som däremot har blivit galet är att vi inte vet vad i en situation vi behöver göra för att ändra vårt fokus för att få syn på och uppmärksamma det vi verkligen kan påverka.

Göra val

Häromdagen hade jag förmånen att delta vid Linköpings Universitets nätverksträff för Specialpedagoger där inbjuden föreläsare var professor Bengt Persson. Efter föreläsningen fick Bengt frågan om hur en skola ska kunna förändras i en inkluderade riktning när organisatoriska förutsättningar utgör hinder för en sådan utveckling. Frågeställning fick flera av oss åhörare att nicka instämmande, känslan av bakbundna händer känner de flesta igen sig i. Svaret på frågan var dock inte särskilt komplicerad, utan rakt på sak: vi måste komma ihåg att en organisation i sig bara är en artefakt. Nu tänker jag inte i det här inlägget fördjupa mig i en diskussion eller ett resonemang om organisationsstruktur och kultur.  Istället vill jag rikta fokus på tankar och kopplingar till påverkansmöjligheter. För någonstans i resonemanget kring förändring blev det så oerhört tydligt att vi måste göra ett val: att synliggöra och lyfta det vi kan och har möjlighet att påverka, fokusera på det och arbeta med det.

Det skulle kunna översättas till att vi har ett val att göra i allt vi genomför, arbeta med det vi kan kontrollera eller det vi inte kontrollerar. Jag ska försöka ge ett exempel här kopplat till specialpedagogiskt arbete och där jag själv behövt ta mig tid att reflektera i mitt eget arbete. I skollagen framkommer det att alla barn och elever ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser (Skollagen, 3 kap 3 §). Det finns en risk för att vi i vardagsarbetet inte ser och riktar uppmärksamhet mot att utarbeta stöd utan istället tolkar uppdraget som att vi ska motverka funktionsnedsättningen. Arbetet centreras och koncentreras kring hur skolan ska kunna arbeta för att undanröja själva funktionsnedsättningen. Ett sådant misssriktat fokus betyder att vi lägger kraft på att arbeta med något som vi inte kan, och inte heller ska, kontrollera. Det vi istället kan och ska kontrollera är att utformandet av stöd och det är här vi måste lägga vår kraft.  Det kan låta självklart och oerhört givet men i vardagen när vi ställs inför utmanande situationer kan vi kanske behöva rannsaka var vi egentligen har vårt fokus och vad vi verkligen arbetar för att förändra.

Kontroll och synsätt

Exemplet här ovan kan självklart kopplas till perspektiv och vår syn på elever i behov av stöd. Har vi en utgångspunkt som bygger på att eleven ska anpassas till skolan eller tvärtom, att det är skolan som ska anpassas efter elevens förutsättningar. Synsätt, perspektiv och förhållningssätt är inget som kan förändras genom övertalning.  Det här måste istället bygga på övertygelse, som ett resultat av idogt och systematiskt arbete. Men att starta i en vridning kring vad vi kan kontrollera och bemästra samt att synliggöra det kan vara en början. Men en förutsättning för att veta vad vi kan kontrollera är att vi blir förtrogna med våra styrdokument och formar förmåga att lyfta blicken för att få syn på sammanhang och samband.

Självklart finns det även situationer som vi tror oss inte kunna kontrollera men som vi faktiskt har möjlighet att bemästra. Vi tror oss stå inför ett olösligt dilemma men i själva verket är det vi har framför oss ett falskt dilemma. En svårighet som uppfattas som en situation som bara går att lösa på två sätt, vilken oavsett val får negativa konsekvenser. Ett antingen eller tänk i en pest eller kolera anda som inte generera annat en än känsla av otillräcklighet, frustration och låsning. Här måste vi alltså vara uppmärksamma så att vi inte blandar ihop ett till synes olösliga dilemman med det vi verkligen inte kan styra över.

Styra situationer

Men om vi återgår till kontroll, när vi har synliggjort vad vi faktiskt har möjlighet att styra över och också förändra behöver vi använda och utnyttja möjligheten av att kunna styra en situation. För här måste vi vara på vår vakt så att vi inte använder det vi inte kan kontrollera som en ursäkt för att inte agera alls. En kontrollerbar situation kan lätt förefalla vara utom kontroll när vi låter situation eller en händelseutveckling i sig övertar makten. När vi så att säga åker med, och med den inbyggda risken att vi då också åker för fort och blir styrda av en  situation istället för att vi styr den. Något som ger upphov till att vi slutar tänka och agera rationellt och situationen i sig ger oss order och begränsar vår handlingsförmåga. Vi arbetar med det vi kan kontrollera men låter det bli utom vår kontroll.

Vad gör då bemästringskonst och känslan av att ha kontroll med oss? Den hjälper oss att faktiskt kunna hitta vägar framåt i en situation som från början uppenbarade sig som olöslig. Den minimerar risken för att vi skapar en kultur där ansvaret anses vila på någon eller något annat. Vi upplever också den viktiga och avgörande känslan av hanterbarhet som i sin tur ger oss en känsla av meningsfullhet. Men för att hamna här måste vi först och främst se till att vi ägnar oss åt det vi verkligen ska och har möjlighet att påverka.