Mitt förra och första inlägg här på bloggen resulterade i respons som jag tänkte resonera om i detta inlägg. Responsen handlade sammanfattande om den distans som kan uppstå mellan skolans specialpedagog (och/eller andra funktioner och roller) och skolans lärare. Den här distansen kan bottna i många olika orsaker och många olika orsaker kan bidra till distansen. Det jag fokusera på här, i detta inlägg, är när den orsakas av upplevelsen att specialpedagogen inte har förståelse för lärares situation och arbetsbörda. Självklart är det inte bara reaktioner kopplade till mitt inlägg som gör dilemmat känt för mig. Frågan om närhet och distans är ofta aktuell på en skola och jag tror att det är viktigt att lyfta den.  Det handlar inte heller om någon utan om något, och ingår som en komplex del i skola och skolkultur. Det handlar i grunden om, och bland annat, synen på lärande,  lärarrollen, specialpedagogrollen, förväntningar och föreställningar.

Skolans stomme

Under mina år som både lärare och specialpedagog har jag upplevt och känt av svårigheterna som kan uppstå när det råder ett ”vi och dom”-tänk på skolan. Eller när den rådande normen på skolan inte innebär att alla jobbar mot samma mål. I en sådan organisation är det inte konstigt om lärare känner att de inte får förståelse, att de inte hinner och orkar ägna tid till att samtala om lärande och undervisning.

Men det behöver inte se ut så. Lärande samtal behöver inte upplevas som ”ännu en sak” som lärare ska hinna med i sin redan pressade arbetssituation. Det går att forma en skola på ett sådant sätt att kollegiala samtal blir ett naturligt inslag i den pedagogiska vardagen. Alla skolor har någon form av stomme, det vill säga de grundläggande och stabiliserande strukturer som utgör skolans grundidé. Det är där förutsättningar för planerande och genomförande av skolans pedagogiska vardagsarbete finns. Hit hör bland annat schema, arbetslag, resursfördelning och rutiner för arbete som utförs på skolan. Det som finns här, i skolans arbetsorganisation, ger stadga, förhindrar störningar, utgör skolans formella ram och pedagogisk helhet. När denna, skolans stomme, har god kvalité med väl fungerande rutiner, strukturer och stabilitet ökar möjligheten för tid och energi att ägnas åt mer utvecklande arbete.

Lärgrupper

Jag har förmånen att få arbeta på en skola i en kommun där lärande samtal genomförs regelbunden och systematiskt. De utgör en del av skolans utvecklingsorganisation. Dessa möten, som sker en eftermiddag i månaden, kallas för lärgrupper. Grupperna organiseras utifrån frågeställningar eller angelägna problem som medarbetarna möter i vardagsarbetet och har behov av att tillsammans samtala om för att lära sig mer om. I grupperna blandas lärare med olika utbildningar och inriktningar, allt från lärare i förskoleklass upp till årskurs nio. Lärgruppen leds av en eller två lärledare som styr och vägleder samtalet med mål att deltagarna ska 1. Dela erfarenheter för att få nya infallsvinklar 2. Förstå och tillsammans finna lösningar på dilemman och problem. De frågeställningar som lärgrupperna utgår från och arbetar kring är alltså frågor hämtade direkt ur vardagsarbetet. Frågeställningarna ligger till grund för den inriktning eller det tema som lärgruppen kommer behandla vid sina träffar under året. Varje nytt läsår formas nya lärgrupper som utgår från nya aktuella frågeställningar.

Vid två tillfällen om året hålls lärstämmor. Här presenteras de nya lärdomar som kommit ut av det arbete som skett under året.  Nya insikter och ny förståelse synliggörs och alla får möjlighet att ta del av dem. Genom det kan nya kunskaper spridas ytterligare. Sådana här lärprocesser, som startar och utgår från angelägna problem som uppstår direkt i verksamheten upplevs ofta som stimulerande och leder till förändring av det pedagogiska vardagsarbetet.

Ett tillåtande klimat

Att samtala om sitt eget lärande och framförallt det som kan upplevas som problem i sin egen undervisning, kräver mod. Det behövs också ett tillåtande och accepterande klimat. Att nå dit som skola, att uppnå en kultur, där dilemman och svårighet i vardagen ses som utgångspunkt för potentiell utveckling öppnar stora möjligheter. En sådan norm finns inte enbart under tiden ett lärande samtal eller lärgrupp pågår. Kulturen finns tillslut med i skolans hela tänk och fastnar i väggarna. Det sprider en trygghet som borgar för – vi löser detta, vi klarar det och inget är omöjligt. Att arbeta som specialpedagog i en sådan organisation ger fantastiska möjligheter. Vanan och traditionen att samtala om svårigheter öppnar upp och tar även bort ”vi och dom” eftersom alla är lika viktiga aktörer i skolans förändrings- och förbättringsarbete. Att använda det kollegiala samtalet för att ta sig vidare när man stöter på problem är självklart och naturligt. De stunderna ses inte som ”en sak till att hinna med”. Ibland behöver ett ämneslag samtala om ett ämnesspecifikt dilemma, ett arbetslag funderar på och har frågor kring hur undantagsbestämmelsen bör och kan tillämpas. En annan gång rör frågeställningen elever i behov av särskilt stöd eller extra anpassningar. Då alla på skolan deltar i detta arbete är också alla lika ansvarig, förväntningen att någon annan ska lösa och fixa problemen minskar. Ett tänk som ger direkta konsekvenser för hur skolan kan lyckas med inkludering.

Det är här den frågvise undrar; finns det då inte några stressade och på grund av arbetsbörda tyngda lärare på denna skola? Lärande samtal råder inte bot på denna problematik. Kollegiala samtal med fokus på lärande löser inte frågor som rör lärares arbetsmiljön.  Däremot förekommer och genomförs lärande samtal ofta och de väljs inte bort med förklaringen att tiden och kraften inte räcker till.

I mitt nästa inlägg tänker jag reflektera om EHM – elevhälsomötet – och om varför det är viktigt.

Referenser

Scherp, H. (2013). Lärandebaserad skolutveckling: lärglädjens förutsättningar, förverkligande och resultat. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Timperley, H. (2013). Det professionella lärandets inneboende kraft. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.