Där man lyckas upprättar man ett pedagogiskt kontrakt med sina elever. Man tittar dem i ögonen och säger: jag är säker på att det här kommer att gå bra för dig för jag har många bra vägar vi kan gå.

Med de här orden inleder Wern Palmius, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten den mycket intressanta föreläsningen Specialpedagogiskt perspektiv. Under föreläsningen resonerar, problematiserar och exemplifierar Palmius kring hur stöd, strategier och verktyg kan utformas för att vi på bästa sätt ska kunna forma en likvärdig skola i praktiken. Att anta nya perspektiv på anpassningar kopplade till bedömning kan få en viktig och till och med avgörande betydelse för hur vi agerar för att på bästa sätt bidra till att skapa en skola som gynnar alla elevers hälsa, lärande och utveckling.

Så här i betygstider dyker frågor som handlar om tolkning och förståelse av undantagsbestämmelsen upp, funderingar som rör hur bestämmelsen kan praktiseras och hur vi kan tänka för att göra korrekta bedömningar vid betygsättning. Men är betygstider rätt tid att tala om och förstå skrivelsen? Självklart måste vi när vi upplever att det finns behov av att använda undantagsbestämmelsen ta oss tid att diskutera elevens förutsättningar med elevhälsa, lärarkollegor och rektor. Den osäkerheten som finns kring användandet av bestämmelsen kan annars leda till att elever riskerar att få lägre betyg än vad de i annat fall kunnat få – något som i sin tur kan påverka elevens livschanser på sikt (Specialpedagogik). I alla lägen är det såklart viktigt att arbeta med vardagens pedagogiska frågor, frågetecken som kan rätas ut och bli till viktiga lärdomar att ta med sig i utformandet av berikande lärmiljöer. Frågeställningar som rör bedömning och utnyttjande av undantagsbestämmelsen behöver absolut lyftas in i en vardagsnära problemlösningsprocess och hanteras i nuet. Men det bästa kanske ändå hade varit om vi kunde låta bestämmelsen och de problem kopplade till den, det vill säga de frågor vi inte har svar på och det som förbryllar oss, vara levande under hela året och i hela undervisningsprocessen. I en sådan struktur skulle kanske viljan och drivkraften att förstå kunna leda till nya antaganden, något som i ett nästa steg skulle kunna leda till att behovet av att använda skrivelsen minskar.

Anpassningar genom hela undervisningsprocessen

När vi talar om likvärdighet och en likvärdig skola behöver vi komma ihåg en sak och det är att skolan aldrig kommer att bli fullständigt lika för alla, det skulle förutsätta att alla barn har och har haft exakt samma förutsättningar, att alla lektioner har sett exakt likadana ut under alla skolår och att undervisningen har varit identiskt. Likvärdigt betyder ju inte att det alltid är och ser likadant ut för alla i alla situationer däremot att det vi gör är och blir lika mycket värt för var och en (Palmius).

Ofta klarar vi att översätta den här tanken och praktisera den när det gäller anpassningar kopplade till undervisningssituationer – att göra olika genom att differentiera och anpassa. Men när det kommer till bedömningssituationer är tanken inte alltid lika självklar. Det som skaver och upplevs obekvämt är att vi behöver använda lösningar som avviker från det ordinarie. Men här måste vi komma ihåg att rätten till stöd och anpassning inte bara gäller undervisningen utan också bedömningssituationer. Kanske skulle vi behöva reflektera och tillsammans tänka om bedömning genom att fråga oss:

Hur kan vi göra eller vad kan vi göra för att ge eleven möjlighet att på ett sätt som inte är likadant men som är lika mycket värt visa sina kunskaper?

Tidigt i skollagen står det att vi ska arbeta för att uppväga skillnader och redan i första kapitlet 4§ i skollagen sägs det: ”I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.” I 3 kapitlet 3§ skollagen kan man läsa att ”Elever som till följd av funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika kunskapskrav som finns ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. I Skolverkets stödmaterial Stödinsatser i utbildningen (Skolverket, 2014) står det på sidan 15: ”I det arbetet är det viktigt att läraren anpassar bedömningssituationerna för att ge alla elever möjlighet att visa vad de kan. Det går inte att kräva att alla elever ska göra på samma sätt. Bedömningsformerna kommer att se olika ut beroende på den enskilda elevens behov och förutsättningar”.

Bedömning är ju en del av en större helhet och självklart behöver vi ta hänsyn till alla elevers olika behov i alla olika lärmiljöer och under hela undervisningsprocessen, det vill säga vid:

Planering
Genomförande
Kunskapsbedömning
Betygsättning
Uppföljning
Dokumentation

Kunskapsbedömning och olika

Det vi gör kan bli lika mycket värt för alla elever om vi under hela den här processen arbetar med och tar hänsyn till elevens förutsättningar och behov och utgår från att inget enskilt undervisningsupplägg eller process kan möta alla elever. Det kan handla om att ta hänsyn till hur vi utformar och strukturer miljön, tiden och aktiviteter. Lyfta elevens styrkor och skala av det som kan utgöra eller bli till hinder. Att fånga elevens självinitierade kommunikation och låta undervisningen utgå från elevens specialintressen är några exempel på vad vi kan behöva ha med oss (Skolverket, 2014 Stödinsatser i utbildningen, sidan 12). Att anpassa bedömningssituationer kan handla om att rensa bort det vi inte vill komma åt vid en bedömning. Vi måste träna upp vår bedömarförmåga och lära oss att få fram aktivitetens huvudsakliga syfte, vad kan vi plocka bort eller hur kan vi tänka om uppgiften i förhållande till differentiering för att inte låta det som inte tillhör bedömningen bli till hinder. Det som kan störa koncentration, minne och förmåga för eleven att göra sitt bästa.

Att till exempel bedöma kunskaper när eleven har kunskapen och kan minnas den inte när eleven glömt bort den – hur utformar vi en sådan bedömning i praktiken? För vad bedömer vi om vi inte gör en sådan anpassning när det behövs? Risken är ju att vi prövar elevens förmåga att komma ihåg snarare än att få syn på det som varit kunskapsmålen. Vi behöver uppmärksamma det som i en bedömningssituation kan stjäla onödig kraft och uppmärksamhet. Vad kostar det till exempel för en elev att argumentera utan mall? Att inte få möjlighet till minnes- och begreppsstöd? Att vid problemlösning inte få stöd och hjälp att förstå frågeställningen eller problemet? Att inte få förlängd provtid med flera avbrott? Att behöva genomföra prov i traditionell form? Att behöva skriva istället för att få möjlighet att genomföra uppgiften muntligt? Att inte få stödfrågor för att kunna bearbeta en processen eller ett arbete?

Nationella prov då, hur kan man tänka om betygen om eleven inte har klarat proven. Här måste vi, enligt Palmius, komma ihåg att de nationella provens främsta syfte är att möjliggöra nationella jämförelser. På individnivå kan vi använda oss av andra bättre bedömningsmedel för att få syn på kunskaper och förmågor. Han pekar på hur vi i skolan idag riskerar lägga större vikt vid de nationella proven i årskurs nio än vid nio års undervisning dessförinnan… Men så länge vi behöver genomföra nationella prov måste vi klara av att låta delarna 1. att göra proven och 2. att anpassa dem till varje elevs förutsättningar samverka.

Om en elev ändå inte skulle klara de nationella proven? Då behöver vi ta oss tid att ställa frågor till resultatet för att få syn på det eleven inte kan eller inte har klarat för att sedan koppla det till kunskapskraven. Vilka kunskapskrav är det som eleven inte blivit godkänd på i proven? Har vi underlag som visar att eleven har kunskaperna sedan tidigare? När vi kopplar resultaten till en sammantagen och allsidig bedömning av elevens kunskaper – vad ser vi då? Fanns det hinder som kan förklara varför eleven inte klarade delar eller moment av proven? Vilket stöd kunde i så fall bidragit till att undanröja hinder för att eleven ska ges möjlighet att visa sina kunskaper? Ligger misslyckandet i brist på anpassningar snarare än i kunskaper?

Undantagsbestämmelsen

Det är alltså skollagen, 10 kap. 21§ som säger att ”Om det finns särskilda skäl får det vid betygssättningen enligt 19 och 20§ bortses från enstaka delar av de kunskapskrav som eleven ska ha uppnått i slutet av årskurs 6 eller 9. Med särskilda skäl avses funktionsnedsättning eller andra liknande personliga förhållanden som inte är av tillfällig natur och som utgör ett direkt hinder för att eleven ska kunna nå ett visst kunskapskrav.” Den här lagen förtydligas och förklaras i följande punkter hämtade ur tidskriften Specialpedagogik:

Lärare får göra undantag från enstaka delar i ett kunskapskrav om det finns särskilda skäl för det. Det kan vara en funktionsnedsättning eller personliga förhållanden som är varaktiga. Undantagsbestämmelsen ska inte användas i stället för anpassad undervisning eller särskilt stöd.
Läraren bestämmer när undantagsbestämmelsen ska användas. Läraren bör samråda med rektor. Skolan kan inte kräva att eleven har en diagnos. Eleven ska känna till undantaget men det står inte i betyget.
Exakt vad som är enstaka delar av ett krav går inte att säga. Det handlar om en liten del av ett ämne. Några exempel finns på Skolverkets hemsida. Eleven kan undantas från samma del av ett kunskapskrav i flera betygssteg och i flera ämnen.
Bestämmelsen gäller i grundskolan, gymnasieskolan och i vuxenutbildning. I särskolan gäller den andra funktionsnedsättningar än utvecklingsstörning.

Undantagsbestämmelsen får aldrig innebära att vi undantar eller tar bort ett eller flera moment från undervisningen. Bestämmelsen kan aldrig bli en kompensation för bristande anpassningar och stöd i vardagen, den får alltså aldrig bli en ersättning till nödvändiga åtgärder. Det är när vi trots kompensation, anpassningar och särskilt stöd inte nått fram till någon del av kunskapskravet som vi kan överväga att använda bestämmelsen. När eleven inte kan visa kunskapen oavsett hur mycket det tränas, vi kunna ställa oss frågan: “Om jag skulle kunna anpassa undervisningen ytterligare, få ännu mer tid eller fler kompensatorisk hjälpmedel, skulle det då kunna hjälpa eleven att nå målet?” Är svaret nej på den här frågan- då kan bestämmelsen utnyttjas.

Ibland kan det säkert vara så att det som utgör det största hindret i arbetet med anpassningar är vårt eget förhållningssätt. Hur vi tänker om något, eller förhåller oss till det, kan förändras genom att vi skaffar oss kunskap som i sin tur leder till ny förståelse. Genom att läsa och tillsammans tolka våra styrdokument kan vi höja vår bedömarkompetens och bli tryggare i att kunna utnyttja hela läroplanen och skollagen. Att se våra förordningar som verktyg som ger oss möjligheter och inte som medel vars syfte är att begränsa. Det kan till exempel handla om att bygga upp ett förhållningssätt som utgår från och att vi alltid ska låta eleven få visa vad den kan den dagen eleven är som allra bäst – på sin ”top-10-day”. Eller att vi alltid ”bedömer kunskapen när den har kommit inte när den har gått” (Palmius). Att tillsammans tolka uttryck som ett ”enstaka krav”, förstå vad som anses vara en ”varaktig” funktionsnedsättning och arbeta med gemensam tolkning av kunskapskraven. Att träna förmågan att alltid i alla situationer vara på spaning efter och ta tillfällen i akt för att få syn på elevens utveckling.

Här har jag samlat några länkar till artiklar och bloggar om bedömning, betyg och anpassningar.

Specialpedagogiskt perspektiv, Mitt lärande UR Samtiden

Pys lagom, Specialpedagogik

Elever med funktionsnedsättning och betyg, Skolverket

Om pys och undantagsparagrafen i skollagen, Bo Hejlskov

Betyg, pysparagrafen, sammanvägningen av prestationer, Specialpedagogen

Är det fusk med anpassningar och stöd i bedömningen? SPSM

Hur man kan tillämpa undantagsbestämmelsen, SPSM

Undantagsbestämmelsen vid betygsättning, Skolverket

Prenumerera på inlägg här…